Kategoriarkiv: Pisa2012

Ta inte glädjen ifrån mig

AnnMarie Körling skrev på twitter i morse:

“ Slutsatserna av Pisarapporten måste bli en annan än att lärarna har diciplinproblem och elever kommer försent”

Det sätter ord på lite av det jag funderar på. Jag träffar fantastiska ungdomar, alla individer med olika erfarenheter och livsituationer som gör att de tar sig an skolan på olika sätt

Idag är jag en grubblare som tvivlar, allt prat om Pisarapporten, om ungdomars disciplin och den dåliga svenska skolan har fått mig att tvivla. Är jag en dålig lärare som inte upplever att eleverna är odisciplinerade? Är jag en sämre lärare som inte störs av mobiltelefoner på lektionerna (så länge de används till rätt saker)? Är jag en sämre lärare som ibland klär mig som en “tonåring” med stora munktröjor och säckiga jeans och som älskar att gå med mössa inomhus?

Jag var egentligen glad när jag satte mina betyg denna höst, det är alltid ett gissel och det är hårt med elever som ännu inte nått till de mål de önskar och drömmer om, men jag var stolt och glad över att vi kommit så långt som vi gjort tillsammans, och ser med tillförsikt framemot att vi tillsammans når ännu längre kommande termin.

Jag kände även glädje över det klimat vi -jag och eleverna -skapat i de två grupper jag framförallt undervisar. Självklart finns det utvecklingsområden att fortsätta arbeta med och fortsätta utveckla tillsammans, både kunskapsförmågor och strategier för studier och ansvar för sin egen kunskapssituation och utveckling.

För mig handlar mitt yrke om att se varje individ, hitta deras styrkor och utveckla dem så långt som möjligt, jag vore naiv om jag trodde att jag når alla till hundra procent, men jag fokuserar på att nå så många som möjligt och att skapa relationer med de som jag känner att jag inte helt når fram till. Varje elev som kommer till skolan är unik, den har sina erfarenheter, sin uppväxt, sin familj och sina förutsättningar, oavsett detta handlar det om att arbeta för att de ska utvecklas så långt som möjligt under den tiden jag möter dem. En del hittar jag fram till snabbt andra tar längre tid och en del utmanar ordentligt och kräver att jag visar stor tillit till dem för att vi ska kunna hitta vägar framåt i lärandet. Jag försöker att lägga bort min egen prestige och ha elevernas bästa för ögonen, så som jag ser det. Jag försöker lyssna på alla kloka kollegor jag möter, både dem jag jobbar tillsammans med på vår skola och dem jag möter online på Twitter och Facebook. Deras tankar och reflektioner är viktiga för mig och jag använder dem för att reflektera över min yrkesroll och hur jag ska kunna förbättra och utveckla mig på bästa sätt.

Men nu det känns inte bara som “Björklund” vill förändra allt och göra helt om igen, nu känns det som flera även flera med inflytande i skolansvärld vill göra helt om, förändra och tänka om eller gå tillbaka till “gamla” metoder. Kan vi inte bara få lugn, jobba långsiktigt med det vi tror på och som enligt egna utvärderingar verkar fungera för de grupperna jag just nu undervisar. Jag känner en förhoppning med mina elever, jag känner att de har potential att lyckas riktigt bra, men ska jag behöva förändra min undervisning, förändra mina ramar och det vi byggt upp, det som vi följer tillsammans, vårt gemensamma förhållningssätt.

Absolut kommer jag testa nya saker med eleverna, men inte göra helt om och kasta allt det vi jobbat med i 1 ½ år överbord, jag vill fortsätta jobba mot det jag tror på, det jag börjat utveckla och det jag sett gett resultat som lyfter eleverna och utvecklar deras förmågor. Jag kan inte garantera att det är det allra bästa men bara det att jag tror och att jag just nu ser framsteg känns som ett kvitto på att de i alla fall fungerar och fungerar lite bättre än något jag gjort tidigare.

Ett spännande citat från min gudfar om min egen skolgång, hans erfarenheten från skolan var sina två grabbar och mig.

“hur är det egentligen, nu när Sara går i skolan är det den värsta klassen på skolan, när NN gick var det den värsta klassen, när AA gick var det den värsta klassen, Vilken klass är egentligen värst?” frågade han sig och det är mer än 20 år sen.

Ingen klass är värst eller bäst de är alla annorlunda, det handlar om individer i grupp som ger oss olika utmaningar, individer formade av erfarenheter från uppväxt, familj och samhälle. Vilket gör dem unika med olika förutsättningar att lyckas. Min utmaning består i att möta dem där de befinner sig, vinna deras respekt och förtroende för att vi ska utvecklas tillsammans… varje klass, varje individ lär mig mycket och förhoppningsvis lär jag dem något. Ta inte den glädjen ifrån mig, låt mig få fortsätta framåt, men berätta gärna för mig vad som kan förbättra och HUR jag i så fall ska förbättras. Tala inte bara om vad som är fel, utan kom i så fall med konkreta beprövade förslag.

Annonser