Kategoriarkiv: reflektion

Lärande . . . 

. . . Idag för läraren av andra lärare . . . Ibland lär jag av eleverna….  Just som jag gått och funderat på att skriva det här inlägget dyker komiskt nog ett annat upp i mitt flöde som minne.  ”Vem vore jag utan mina kollegor ”

Den här dagen får vara en fortsättning på ovanstående inlägg helt enkelt.  Idag har varit en utvecklande dag minst sagt.  Vi har haft intern utbildning inom kommunen för de skolor som är påväg in i 1-1. Tillsammans med några kollegor höll jag en workshop om källkritik och kopplat till att arbeta med struktur i google classroom.  Att hålla i en workshop ger mycket i vanliga fall,  jag måste reflektera över vad jag gör,  hur och varför en extra gång. 

Idag var det en kollega från en annan skola som gav den mesta input,  när han presenterade ett sätt där han tillsammans med eleverna sökt orginalkällor till en artikel.  Artikeln handlade om något påven sagt om invandring i Sverige och visade sig ha sin orginalkälla i något påven skrivit i ett svar i ett frågeforum.  Det var helt taget ur sitt sammanhang och fick en helt annan betydelse i artiklarna än det haft i ursprungstexten. Det som var mest spännande med arbetsuppgiften var dock allt där emellan att granska olika tidskrifter twitterkonton och bilder för att kunna skapa sig en uppfattning om vad det var för olika medier och sajter och vad deras budskap var. En väl genomtänkt uppgift som var dagsaktuell hade en verklig anknytning och gav mycket lärande. 

Innan jag gick hem på EM fick jag dessutom en liten kemilektion av min närmaste kollega.  Dessutom lärde jag mig nya verktyg i vårt mailprogram. 
En dag genomsyrat av lärande för en lärare.  Med många lärdomar och främst en påminnelse att kunskap finns hos omgivningen närmare än du tror ibland. Det gäller att vi öppnar våra ögon, skapar tid och möjlighet för möten så vi kan lära mer av varandra.  Tänk vilken samlad kunskap som finns i ett arbetslag, på en skola eller hos en kommun.  Inte att förglömma det samlade pedagog Sverige i alla forum på sociala medier. Börja i samtalet med din kollega eller i grannklassrummet. Lär av varandra ☺️

Annonser

Att utmana mig själv….

… att utmana min omgivning. Fortsättning på handledarutbildningen sammanföll med att jag hade en lärare med mig som speglade mig i klassrummet, det gav en del reflektioner om mitt lärande och framförallt hans roll när han fick mig att reflektera över lektionen vi tillsammans upplevt.  Det jag imponeras över är hur han utan att egentligen säga något, bara ställa frågor gör att jag själv reflekterar över vad jag gjort bra, hur jag vill tänka om till nästa gång och vilka faktorer som påverkar olika delar på lektionen. Jag har en tydlig förebild som handledare, någon jag kan lära mig av. Hur han speglade mig gjorde att jag själv började nysta i nya trådar och komma djupare i mina reflektioner om hur lektionen avlöpte och hur jag ska gå vidare till nästa tillfälle. Att våga spegla varandra och ställa rätt frågor leder onekligen till fördjupade reflektioner och en möjlighet att se sig själv utifrån.

Det som jag tänker är att det är viktigt att matematiklyftet och andra kollegiala utbildningar leder till är att vi skapar ett klimat som inbjuder och tillåter att vi diskuterar Vad, hur och varför. Att mina kollegor av nyfikenhet och öppenhet vågar ställa de här frågorna om olika moment, lektioner eller planeringar. Att jag dessutom själv mer reflekterar över dessa frågor, varför gör jag denna laborationen före detta moment eller liknande frågor, har jag ett syfte med det? Vad passar egentligen för den gruppen jag nu ska undervisa, behöver jag göra annorlunda beroende på vilket didaktiskt kontrakt och vilken kultur som råder i den specifika undervisningsgruppen. Att matematiklyftet leder till att det blir en naturlig del att vi alltid utmanar varandra med dessa frågor.  Vågar vi utmana oss själva och varandra utvecklas vi och utvecklar vår kompetens.

Vi behöver fundera på om att tycka olika vilket vi lätt kallar för konflikt verkligen är av ondo? Om jag behöver kunna förklara och argumentera för något märker jag tydligt hur väl förankrat det är oss mig att just detta är bra. Våga lyfta fram olikheter och hur olika fungerar i olika grupper. Att utmana och ställa frågor handlar inte om att kritisera utan om att vilja veta, eller kanske leder det till att den som får frågorna fördjupar sina egna reflektioner. Jag hoppas att samtalen jag leder kan leda vidare till att vi vågar utmana oss själva och varandra lite mer…. det utvecklar oss och gagnar elevernas lärande.

Att leda samtal

Går en handledarutbildning inom matematiklyftet. Det började i Juni med fysiska träffar i dagarna 2 i Falun. Efter det följer  5 delar till alla webbaserade, vid varje tillfälle är det 1 eftermiddag med föreläsning och 1 em med samtal om samtal.

Vid första webbtillfället kände jag mest imponerad av att det nästan skapades mer interaktion med föreläsning via onlinetjänster än om vi suttit i samma rum. Skickliga pedagoger som växlade mellan att föreläsa och dela upp oss i mindre grupper med frågor att diskutera. Genom att de styr och delar oss i digitalarum blev det viktigt att delta och reflektera tillsammans.

Det är spännande att delta i samtal om samtal tillsammans med min grupp, det känns viktigt att vi har träffat varandra och haft de första samtalen IRL och därmed känner varandra till viss del.

Att samtala om samtal leder till många tankar. Givetvis dras tankarna till mig som lärare i klassrummet men som kursledningen vill påpeka är det viktigt att jag utbildar mig som handledare, liksom att när vi läser matematiklyftet är det viktigt att det är VI lärare som ska lära, inte alltid med eleven i fokus, faktiskt. Inte självklart och enkelt att byta mellan roller och fokus.  Men att under 2 h få lyssna på skickliga pedagoger som vänder och vrider på frågor om hur vi skapar goda samtal är utvecklande. Hur kan jag som handledare hålla i tråden, hur kan jag ställa frågor som fördjupar. Att spegla och sammanfatta det någon sagt gör ofta att denna personen själv hittar en ny tråd i sitt resonemang och spinner vidare. Alltså genom att lyssna aktivt kan jag utveckla och fördjupa reflektionen utan att själv komma med idéer.

Att kunna bryta en spännande tråd när den inte leder vidare, hur gör jag det? Hur kan jag på ett respektfullt sätt uttrycka att vi behöver tänka på nästa fråga eller nästa deltagare, viktigt för hela gruppens skull och att alla känner att de får plats. Lika väl som det är viktigt att var och en får prata till punkt om det som känns angeläget. Inte är det enkelt att leda samtal, bekräfta alla deltagare, vara handledare, och få samtalet att flyta och vara utvecklande. Men en helt klart spännande process….att träna oss lärare i att utbilda oss för en stund och inte alltid eleverna.

 

Motivation och lust till lärande….

Motivation, lust, kreativitet, brinna för, ha långsiktiga mål….

Bläddrade förbi en diskussion mellan lärare på socialamedier om motivation och hur vi motiverar elever i skolan och att vilja lägga ned arbete på sitt lärande. Vilken komplex fråga. Någon jämför med att eleven kanske lägger massor av timmar och fokus på att bli en bra fotbollsspelare men inte lägger någon energi på att utveckla sig i sitt lärande. Nästa menar att det är vi som lärare som ska visa nyttan av vårt ämne för eleverna och göra undervisningen rolig och lustfylld, andra menar att detta är helt förkastligt. Motivationen ska komma från eleverna eller föräldrarna. Jag tänker att frågan är olika för olika individer och jag som lärare måste fråga mig vad jag kan göra i mina relationer till eleverna och i hur jag planerar mitt ämne för att bidra till lusten och motivationen för lärande.

Jag kan relatera till min egen dotter som jag upplever har svårt att hitta motivationen när det känns avlägset men när hon är nära att lära sig eller komma på något nytt för att inte tala om när hon precis lärt sig då är lusten som störst och hon jobbar stenhårt. Att veta att jag är nära mitt mål kan vara en motivationsfaktor, då behöver jag som lärare finnas där och visa på framsteg och konkretisera mål och feedback så det blir greppbart för eleven.

Jag tror vi måste vara öppna för alla typer av motivation. I mitt klassrum finns det elever som drivs av betyg, de kämpar och jobbar för de vill ha betyg som tar dem in på gymnasiet eller som ger dem en väg in vidare på någon universitetsutbildning. Jag har elever som absolut ska ha högsta betyg i alla ämnen för de vill bli läkare eller advokater, de har redan under högstadiet hittat sitt mål och arbetar stenhårt för att nå dit.  Jag har elever som blir motiverade att utvecklas när de får tydlig feedback och ser att det här var ju nära att jag nådde nästa nivå eller det här förstår jag och vet jag hur jag ska göra för att det ska bli lite bättre.

Givetvis kan föräldrar bidra och vara förebilder med att prata om att skolan är viktig och vara intresserade av det just deras barn eller ungdom arbetar med.  De som har möjlighet det vill säga.

Å andra sidan har jag som lärare och vi som skola en viktig kompensatorisk roll, för de ungdomarna som inte har det stödet hemma. Svenskskola ska bidra till en likvärdig utbildning, oavsett bakgrund och möjlighet till stöd hemma, mitt som lärares och skolans ansvar. Kan jag göra min undervisning mera tilltalande? Mera verklighetsförankrad? Kanske lite roligare? Med detta menar jag inte att det alltid kan vara så men om jag har det med mig kanske undervisningen blir lite roligare, lite mer motiverande och lite mer satt i ett sammanhang som bidrar till att några fler elever hittar sin motivation och lust till lärandet. Kanske kan en studie och yrkesvägledare få några elever att hitta sina framtida ”drömyrken” som känns rimliga att nå, eller visa på vad som kan komma att krävas för att komma in på ett visst gymnasieprogram. Skolan kan samarbeta och försöka hitta vägar där jag som lärare i ett visst ämne kan dra mitt strå till stacken och hitta motivationen för några elever medan min kollega hittar den för andra elever.

För många elever handlar motivationen om att kunna klara det målet som är för den enskilda lektionen eller avsnittet vi nu läser. Mål och motivation längre fram i tiden finns liksom inte i deras tankar eller de kan inte sätta in sig i ett sammanhang längre fram i tiden. Jag som lärare och vi som skola måste då hitta eleven där den är varje dag och arbeta för att komma ett litet steg framåt. Vi är de som i detta fallet leder eleven mot målet och finns där för att hjälpa den på rätt kurs. Vi ska finnas där för eleven och hjälpa den med begripliga mål som eleven själv kan känna att den klarar att nå. Vi behöver hjälpa till med konkreta mål och jag tror det underlättar enormt om undervisningen är verklighetsförankrad och så rolig och lust fylld som det bara är möjligt. Det är främst för elevernas skull men även för mig en undervisning som ger eleverna glädje och motivation känns mer inspirerande för mig likaväl.

För handen på hjärtat, är det ens rimligt att hitta motivationen för skolan som helhet eller skolans alla 17 ämnen på samma sätt som jag brinner för ett fritidsintresse jag valt helt på egen hand? Jag tror vi behöver hjälpa eleverna ganska rejält med att hitta motivation och lust för att de ska använda hela sin potential till sitt lärande.

 

Någon hittar motivationen i spel och utmaning, jag som lärare måste bidra till kopplingen till målen och kunskapskraven

Någon hittar motivationen genom att uppleva ute eller på verkliga platser, vi tillsammans kan hitta fakta, lärande via att undersöka och ta reda på hur saker hänger ihop

Vad kan jag? Vad kan jag inte ÄN? 

Mina elever arbetar nu med Algebra i matematik.  Vi har några veckor kvar av kursen.  Idag var det läge att kolla hur långt vi kommit tillsammans och vad varje elev kan och inte kan ÄN. 

Eleverna fick en diagnos som motsvarar det jag förväntar mig att de ska kunna i kursen.  De arbetar med den under den tid de behöver på lektionen.  När de känner sig nöjda får de ut en mall eller ett facit för hur svaren kan se ut.  Utifrån den får de rätta och bedöma sig själva. Varje uppgift på diagnosen är kopplad till ett specifikt krav i algebra exempelvis att kunna förenkla algebraiskauttryck.  De markerar sedan vilka uppgifter de kände de klarade bra och de som de behöver träna lite mera på. 

Avslutningsvis får de jämföra mot detaljerade målen i kursen som jag gett dem. Där finns varje mål ned skrivet ihop med ett enkelt exempel på vad det kan vara för typ av uppgift och förslag på filmer de kan repetera med. 

Diagnosen ger eleverna möjlighet att själva få feedback på vad de behöver fokusera på och öva mera.  Jag som lärare får en utvärdering av hur jag ska lägga upp kommande lektioner.  Finns  det uppgifter få elever fixat? Kanske finns det då delar jag missat eller i varje fall har jag inte nått fram till eleverna så de uppfattat det jag velat de ska lära sig. Då behöver jag tänka om och lägga vikt vid det kommande lektioner.  Jag kan erbjuda smågrupper extra genomgång eller praktiskt arbete runt det som är just deras specifika stötestenar i området. 

Själv rätta sin diagnos för vem och varför? För eleverna,  de får möjlighet att se sina egna styrkor och svagheter och där med äga sitt eget lärande. Responsen blir direkt de slipper vänta på min rättning som ofta dröjer längre och då är det svårare för dem att minnas vad vi gjort och hur de tänkte när de löste en specifik uppgift.  För mig, jag kan lägga fokus på att se vem som behöver hjälp med vad och vad gruppen generellt behöver utveckla.  Visst sparar det en del tid för mig men främst så kommer undervisningen redan nästa lektion vara planerad utifrån vad vi kunde och var vi befann oss just idag. 

Vi jobbar vidare för att lära oss det vi inte kan ÄN. 

Höga förväntningar och målbilder…

Efter att ha lyssnat på Anna och Philips lärarpodd med Kjell Enhager har jag reflekterat en del. Har lyssnat flera gånger på Kjell i hans sommar och vinter-prat P1 sommar och vinter.  Jag AB som finns på Youtube är en annan digital inspelning av Kjell. Ofta handlar då mina reflektioner om mig själv så väl privat som i mitt yrke som lärare, därför var det extra roligt att höra Kjell prata just med fokus lärarrollen.

Han pratar mycket om målbilder, att tro på och flytta fram gränser och förväntningar. Det han säger om att ha en målbild för hur jag vill känna när en dag eller en lektion är slut tror jag på. Främst tänker jag på mig själv i sådana situationer när det kanske har gått lite knackigt ett tag, jag upplever att flera elever halkar efter eller det har blivit andra mindre goda lärsituationer av en eller annan anledning. Det är då viktigt att jag kan utvärdera, omvärdera och sträva efter att hitta en god målbild, att jag tror att det kommer bli en bra lärsituation och att eleverna kommer att vara med på tåget och nått det målet som är aktuellt för lektionen. Att jag orkar vågar och vill tro (och givetvis planerar för) att det ska bli bra lektioner/dagar. Jag är läraren jag behöver tro på att vi tillsammans ska lyckas i klassrummet, att varje individ jag möter ska nå så långt som möjligt och alltid har möjlighet att utvecklas. Jag har fantastiska kollegor som stöttar mig i detta, vilken tur. det är inte enkelt och ensam vore det otroligt svårt, att både se och kunna tänka om.

Han pratar om vikten av relationer och ha roligt, vi får inte underskatta tiden vi lägger på att skapa relationer och att visa eleverna att vi bryr oss om dem och främst TROR på dem. Att vi möter dem där de befinner sig och ger dem verktyg och tro på att de KAN nå just sina mål eller oftast i detta fallet målen för att komma in på gymnasiet. Kanske ännu oftare målen för just det arbetsområdet som är aktuellt. Att visa dem att vi tror de kan oavsett vad det gäller.

Hur jag uttrycker mig och pratar med eleverna är viktigt, det här har du inte lärt dig ÄN, är betydligt mer öppet än, det här har du inte lärt dig. Jag uttrycker en förväntan på att eleven kommer att lära sig. Det kan öppna upp för att motivera eleven att träna vidare istället för att ge upp. Att jag alltid formulerar mina förväntningar eller feedback till eleverna så det ger dem insikter om hur de ska ta nästa steg i just sin utveckling.

Det är jag som lärare som ska tro på mina elever, ha höga förväntningar på att de kan lyckas och nå långt (upp på kunskapskraven? eller kanske ännu hellre att de kan nå dit de önskar oavsett arena). Jag ska ska ständigt utvärdera och utifrån det justera planen om jag konstaterar att vi inte är på helt rätt kurs.

Kjell betonar vikten av orden Hjälp, Tack och förlåt…. Att jag vågar använda dem. Jag som lärare behöver våga använda dem i mitt klassrum. I mitt arbete tillsammans med mina kollegor.

Jag ber gärna mina kollegor om hjälp, hjälp mig att reflektera, hjälp mig att vända mina tankar när de blir negativa eller jag tappar tro. jag tränar på och utvecklas hela tiden i att våga  be om hjälp, vi blir alltid bättre tillsammans.

Tack för att ni finns både mina kollegor på min skola men även ni runt om i Sverige för att ni hjälper mig att utvecklas. Tack mina elever som hjälper mig att utvecklas som person och lärare.

Förlåt till mina elever när jag gjort misstag ni drabbats av. Förlåt till mina kollegor när jag inte lyssnat in eller glömt något jag skulle göra.

Imorgon när jag går till Jobbet har jag en klar bild om hur jag vill att det ska kännas när jag avslutar måndagens uppdrag tillsammans med eleverna. Imorgon är det FN-dagen, en dag att extra uppmärksamma allas lika värde.

Reflektioner från en halvvaken semesterhjärnan 

Gillar att åka tåg, det blir liksom lite som att tiden står stilla, bara vara finnas till, läsa, tänka och fundera. Idag läser jag James Nottingham  – Utmanande undervisning. 

Ett citat som får mig att börja fundera:

” Ett bra minne är bättre nu ett undersökande sinne Vissa människor blir inte tänkare för de har för bra minne ” F Nietzsche 

Känner igen mig själv, jag tror jag gick igenom skolan med allt för bra minne speciellt för min matematikutveckling.  Jag behövde aldrig fråga varför? Jag lärde mig regler och formler utantill och kunde tillämpa dem. Med lite sämre minne kanske hade jag tagit till mig mera lärande. Nu har jag istället fått utveckla den delen av matematiken tack vare kollegor med kloka tankar och min utbildning till lärare. 

Hur ska jag som lärare få eleverna att lära och förstå istället för att memorera? Få dem att förstå och arbeta med begreppen. Jag behöver jobba med mål i undervisningen som ”kräver” att eleverna utvecklas och att de behöver jobba för att nå målen. Dock får det inte bli för tufft utan de ska känna och se sina egna framsteg och ibland få arbeta med det som de behärskar. Ett mål ska ska vara nåbart men inte för lätt.

Förslagsvis tränar eleverna sig i att se sitt eget lärande och utveckling genom att arbeta med återkoppling och Formativ feedback/ bedömning. I en föränderlig värld behöver vi ständigt lära oss och utvecklas. Vi kommer behöva lära oss nya saker och kan förmodligen inte lita på ett minne hur bra det än är. Därmed blir det viktigt att lära sig om  sin egen lärprocess och hur jag kan utvecklas och lära mig på bästa sätt.  Nottingham beskriver det som att vi behöver sakta ned undervisningen för att skapa utrymme för förhållningssätt, färdighet och begrepp och därmed höja takten i elevernas inlärning.

Att det handlar om att lära sig lära. Lära sig att hantera motgångar och hur sitt eget lärande sker då kommer vi ofta längre än om vi litar på vår talang. Att lära våra barn och ungdomar Att vi kan lära oss även det som känns svårt. Vi behöver inte ha talang för ett ämne eller en aktivitet för att kunna utvecklas inom det. Uppmärksamma framsteg och utveckling mer än talang. Vi behöver förstå att jag kan lära mig något även om det känns väldigt svårt i början eller jag får stora motgångar på vägen.

Tänk på att en kämpande medelmåtta ofta kommer längre en talang som inte tränar.

Har du inte läst utmanande undervisning läs den, har du läst den är den värd att bläddra i igen.